Min gamla katt Lillkatten fångade ormar som han gav i present till mig. Tack och lov var de alltid döda, jag har en enorm ormfobi. 

Ser jag katten hålla på med en levande ödla eller liknande så räddar jag den, de är ju ändå rödlistade.

Våran förra katt åt mycket ödlor, den vi har nu har jag inte sett äta nåt annat än möss

Möss, sorkar, fåglar och delar av ekorrar har jag fått i present men aldrig ödlor/ormar. Jag hoppas jag slipper fler. Det verkar som att det kan va okej för en katt att äta ödlor då åtminstone. Detta va antagligen en kopparödla.

Har ingen ormfobi alls, tvärtom. Men det måste ha varit hemskt att få ormar i present när man har ormfobi, VildaVittra!  

Men blir ju vettskrämd ifall dom skulle gå lös på till exempel huggormar också….!

De flesta katter som går ute tar ödlor och ormar, en del katter äter upp dem, medan andra bara leker med dem till de slutar att röra sig. 

Ödlor släpper svansen när de blir fysiskt hotade/stressade för att undkomma rovdjur. Den tappade svansen "sprattlar" för att dra till sig rovdjurets uppmärksamhet medan ödlan försvinner i skydd.

Katter har båttre motståndskraft mot huggormsbett än vad exempelvis hundar har, men katterna blir inte ofta bitna, de är för snabba för huggormen.

#4 <Tack! Jag har läst lite om det nu också när jag googlat lite snabbt, att ödlor släpper sina svansar när dom blir rädda/stressade. Det är ju ett smart drag!

Jag misstänker starkt att det är hankatten som tagit in svanstippen. Han jagar och leker gärna men äter aldrig upp det han fångat. Jag tror han va för ung när mamman blev överkörd så han verkar inte ha lärt sej att man kan äta möss och annat som man fångar. Däremot tycker han om att komma hem med sina rov för att visa upp. Möss, daggmaskar, nattfjärilar och antagligen ödlestjärtar också nu då….
Så antagligen har han lekt med en kopparödla och "fick" svanstippen som tack!
Honan kommer visserligen in med diverse djur också (levande och döda) men hon äter ändå upp det mesta hon fångat. 

Låter skönt att deras motståndskraft mot huggormsbett är bättre än åtminstone hundars! Honan är en hejare på att fånga djur, men får hoppas att hon aldrig fångar en huggorm/äsping!

#5 Vi hade en katt när jag var liten som älskade att reta upp och leka med huggormar. En gång blev han biten, men då blev han bara än mer envis och smällde till huggormen bakom huvudet med tassen och snabbt bet till över nacken på ormen. Sedan åt han upp hela huggormen utom huvudet, trots att han blivit biten. Jag var hemma från skolan med kikhosta och såg alltihop från fönstret.

#6 Men åh…. Vilken katt!😮! Kaxig katt med bra självförtroende!😃

Jag har aldrig sett någon av mina katter leka med eller försöka fånga ormar eller ödlor. Troligtvis för att vi ändå inte har så mycket av dom här. 

Undrar om dom får i sej ormgiftet om dom äter upp huvudet också…..? För jag gissar att giftet sitter där i tänderna….

#7 Ormgift produceras i ombildade salivkörtlar som är placerade på sidorna baktill på huvudet. Det betyder att ormgiftet är uppbyggt av aminosyror och därmed är det inte farligt om man får det i magsäcken så länge man inte har sår i munnen eller i passagen ner. Man kan med andra ord dricka ormgift, det bryts ner som andra proteineri magen. Har man munsår så når giftet blodbanan och då får det sin avsedda effekt.

#8 Men vad intressant! Och vad mycket du vet om ormar och ödlor!
Vad mycket jag fått lära mej idag! Så kul! Tack för "undervisningen"! 👍

Om katterna får i sej ormgiftet i magen så bryts det väl ner "blixtsnabbt" också eftersom deras"magsafter" bryter ner det mesta. 😉

Min katt är kattvärldens Hannibal lecter, han äter hjärnor. Han tar Möss, sork o fågel som normala katter. Men grodor, ödlor och ormar hittar jag titt som tätt oxå. O jag tror ändå jag hittar långt från allt han tar. Många av dom jag hittar saknar huvuden. Värst var när jag skulle bära ut en huvudlös groda, o den var så färsk att den sprattlade vid kontakt! Usch…. Häromdagen hittade jag ytterligare en huvudlös huggorm. Slängde ut den. Dagen efter låg hälften av ormen inne igen. Andra halvan försvunnen. Undrar om han mörar dom innan han äter?

#10 Ja katter tar sanslösa mängder smått vilt och här finns väldigt många förvildade katter utöver dem som folk har. Jag känner inte till någon häromkring som har innekatter.

Jag är övertygad om att katterna här håller på att utrota reptiler och groddjur för att katterna är såpass många. Jag, som är mycket intresserad av herptiler, har under de senaste 20 åren sett att de minskat otroligt mycket. En del av minskningen beror på människor, men de flesta människor ser inte herptilerna, så resten tror jag beror på den stora mängden katter.

#10 Vilken kräsen katt! 😉 Men hjärna, kind och ibland ögon ska ju vara delikatesser. Så det är en äkta gourmet, din katt.

Min katt äter dom inte, hon gillar bara att leka med dom och plocka in dom i huset till mig - levande. Snart tror väl grannarna att jag aspirerar på att bli operasångerska som jag skriker titt som tätt.

Jag har inte läst hela tråden men men.

Vår katt har tagit åtminstånde en huggorm, men den föll henne inte i smaken så nu håller hon sig (vad vi ser) till fåglar, möss, råttor, sork m.m

Hon var faktiskt smart nog att nästan gnaga av huvudet innan jag kom med yxan och högg av det.

Giftormar kan ju hugga långt efter att dom dött (vissa arter i 24 timmar efteråt, jag vet inte var huggormen ligger däremot), även om huvudet är av så man bör gräva ner huvudet så att ingen ont anande hund/katt/människa/m.m råkar gå på huvudet och bli huggen.

(På bilden är Gimla med sitt byte)

#14 Det där är i bästa fall en halvsanning. Ormar kan inte alls hugga efter att ha blivit dekapiterade, däremot kan man bli biten av käkarna om man tar i huvudet eftersom nervreflexer liknande de ödlornas svansar uppvisar efter att svansen släppts, eller att hönor kan springa efter att huvudet huggits av, kan inträffa.

Ormhuvudet kan inte gärna röra sig framåt utan kropp, så för att drabbas måste man ju sätta fingret emellan käkarna. Vem gör det? Alla huggormsarter har dessutom fällbara huggtänder som bara fälls fram när gapet är helt öppet. När munnen är stängd eller bara glipar, ligger huggtänderna infällda i sina slemhinnor bakåt i munnen och kan inte skada någon.

Var har du sett uppgiften att vissa arter kan bitas 24 timmar efter dekapitering? Det låter som en riktig skröna eftersom vävnaderna rimligen redan börjat ruttna då.

#15 Du har rätt hugga är fel ord, bita är betydligt bättre.

Skulle man tex gå barfota i gräsmattan kan jag mycket väl tro att man kan råka få en tå mellan käkarna, inte för att jag tror det är vanligt men det kan hända.

Att vissa ormar kan bita efter 24h har jag fått veta från flera överlevnadsprogram (som är mer tillförlitliga än Bear Grylls alltså).

Jag testade själv på huggormen på bilden (med en pinne) och den bet.

Om det är överlevnadsprogram på exempelvis Discovery eller Animal Planet kan man räkna det som förstärkta myter. De älskar att balla till allting och skrämma eller proppa tittarna fulla med sensationshysteri. Särskilt Discovery har själva gått ut och sagt att de "ska sluta ljuga" efter massiv kritik mot deras faktavalidering. 

Själv tror jag inte för en sekund att ett avhugget ormhuvud kan bita efter ett dygn. Vid den tiden efter dekapiteringen måste vävnaderna redan ha börjat lukta av förruttnelse.

Hur lång tid efter dekapiteringen testade du?

Vår Missan har vid ett tillfälle kommit med en ödla utan svans och en annan gång en svans utan ödla. 😎

#17 ca 10 min om jag minns rätt men jag vet inte hur länge. Jag har däremot varit med om att filéad gädda har rört sig i stekpannan 1h+ efter at den dog så även om det inte stämmer med 24h så tycker jag det ändå är en bra säkerhets åtgärd att gräva ner huvudet.

Min kom in med en stor snok förra sommaren. Såg inte prickarna först så blev nojjig då den levde! Men var en snok så släppte ut stackarn igen. (Nästan större än katten) En kompis hade en katt som la ett par huggormar i månaden utanför stallet under sommaråret. Men tror inte att de äter dom :)