Jag känner mig så klumpig och ovig ibland när jag är ute tillsammans med katten. Hon är liten och lätt och vig, och smyger fram tyst som ett andetag över gruset på gården. Efter kommer jag klampande i stora stövlar i gruset som knastrar.

Katten sätter sig still i kanten av gårdsplanen. Hon lyssnar lite och tar ett högt språng, säkert två meter långt rätt ut i blåbärsriset. Ändrar riktning mitt i luften och landar exakt där hon vill. Ögonblicket senare tittar hon upp med en pipande näbbmus i munnen.

Jag kommer efter, försöker gå tyst, men känner mig som en mindre jordbävning. Katten tittar på mig som om hon tycker lite synd om mig, kommer fram med näbbmusen och släpper den strax framför mina fötter. Jag är långsam och klumpig och vet inte riktigt vad jag ska göra så musen kilar iväg.

Katten tittar lite beklagande på mig med huvudet på sned, innan hon elegant fångar musen igen. Hon leker med den en lite stund som för att visa mig hur man gör. Sedan låter hon den komma undan.

-Det var ju bara en näbbmus. De äter man inte, förstår du matte. Men de är bra att öva på för nybörjare som du…